Om en låt, del två:
Låtens namn: Ge ge ge (stavas alltså, enligt konvolutet, utan kommatecken, vilket annars vanligtvis petas in när låten är omskriven på nätet och i andra sammanhang).
Album: Välkommen till folkhemmet (1983).
Singel: Nej.
Textförfattare: Magnus Uggla.
Kompositör: Magnus Uggla.
Musiker: Magnus Uggla på sång. I övrigt reserverar jag mig eftersom jag inte har tillgång till mina LP-skivor för tillfället (på grund av flytt). Totalt medverkar tolv musiker på plattan (fyra gitarrister, tre basister, två trummisar, en som lirar piano och en på keyboard; bland annat hela Strix Q) plus blås och stråkar från Sveriges radios symfoniorkester. Men alla lär ju inte ha varit med på just den här låten (även om just stråkarna finns med…). Är inte säker på att det står angivet exakt på konvolutet, men ska kontrollera.
Spårnummer: Spår ett på LP:ns och kassettbandets B-sida, spår sex på CD:n.
Versioner: Bara albumversionen. Den är identisk på LP:n, kassettbandet och på båda CD-versionerna (utgivna 1991 [på grund av rättighetstrassel inte 1989] och 1997).
På samlingsskivor: Nej.
Framförd live: Oklart. Osäker på exakt när skivan släpptes och på hur turnéerna låg kring Välkommen till folkhemmet (men minns att vissa låtar provades på en turné som föregick skivsläppet). Tåls att kolla noggrannare. Efter skivans turné(er) lär låten dock aldrig mer ha framförts.
Längd: 4.49 enligt spotify (har alltså för tillfället inte tillgång till min skivsamling).
Uppbyggnad: Klassisk vers-refräng-vers-refräng-stick-refräng-låt. Inleds med 14 sekunder stråkar och ”Ah-ah-ah-aaah” på balladmanér innan kalaset brakar loss. Därefter ytterligare 14 sekunder intro innan första versen startar. Verserna är 34 sekunder långa (23 egentlig vers plus 11 sekunder brygga). De två första refrängerna är 35 sekunder. Efter den första följer 16 sekunders mellanspel till andra versens start. Sticket (40 sekunder varav 26 sekunder sång och 14 sekunder mellanspel) börjar omedelbart efter andra refrängen. Den avslutande refrängen är uppbyggd på samma sätt som de två första, men fortsätter efter 35-sekundersmärket med ge mig mer, ge mig mer, ge mig allt jag ser tills låten fejdar ut. Sista sekunderna är helt tysta vilket gör sista refrängen cirka 55 sekunder lång. Versernas uppbyggnad är för övrigt ganska intressanta, tredelade (om man räknar med bryggan), utan ”repriser”.
Rimbyggnad: Verserna har långa första- och tredjerader som inte rimmar utan bara är början på längre strofer som avslutas på andra- och fjärderaderna där stroferna rimmar internt men inte på varandra. Alltså vulgär/miljonär, match/Midas touch och så vidare. Sedan följer vanliga radslutsrim mot nästa rad på de två avslutande versraderna och i de fyra raderna i bryggan. I inledningen och avslutningen av refrängerna rimmar ge mig mer på allt jag ser och i mitten av refrängerna rimmar de två raderna på varandra. I sticket rimmar de tre långa förstaraderna på de tre kortare andraraderna.
Handling: En satir över det moderna samhällets ha-begär i allmänhet och de som inte skyr några medel för att bli rika (gärna snabbt) för att kunna köpa allt de drömmer om. Berättarjaget (som vill ha allting) är en klassisk mångsysslare/fixare som inte räds varken prostitution, knark, försäkringsbedrägeri eller att lura äldre (eller att ge sig in i en sekt för att sko sig).
Personer i låten: Främst berättarjaget. En vulgär, extrem miljonär, lilla tanten och min vän (som berättarjaget kallar dem) nämns i förbifarten. Gud och kung Midas finns med som delar i substantiv och nämns alltså inte i person.
Annorlunda ord: Var ska vi börja? Från början, kanske. Snuffmovie är det engelska uttrycket (men egentligen oftare snuff film; och något bättre än snuff finns inte på svenska heller, men här vanligtvis utan movie) för en film av ett äkta mord eller liknande (där den som dödats gjorts det för filmens skull), gärna med pornografiska inslag. Midas touch är ytterligare ett rim på engelskt uttal, och syftar på den grekiska mytologins berättelse om kung Midas som förvandlade allt han rörde till guld (bra rak översättning av Midas touch saknas vad jag vet, kanske Midas-beröning?). Servisen i Meissenstil är tillverkad i den tyska staden Meissen som sedan tidigt 1700-tal producerar det som allmänt anses vara Europas förnämsta porslin. Booking, gambling och ocker syftar i tur och ordning på vadslagning, allmänt spel om pengar (vilket också kan vara vadslagning, men även till exempel hasardspel) och tja, ocker är ju ocker (till exempel att låna ut pengar och kräva oskäligt hög ränta). Guds heliga sekt lär syfta på Jehovas vittnen, men skulle även kunna passa in på andra liknande sekter där de högre stående kan lura av de lägre pengar. Learjet var ett amerikanskt företag som tillverkade affärsflygplan. Chateaubriand är en maträtt där man använder den finaste delen av oxfilén (inte direkt katter och hundar, alltså). Juften lär vara ett nödrim, betyder i det här fallet kanten.
Referenser i låten: Inga direkt anslående, nej.
Låten som referens: Mycket tveksamt.

Om en låt, del ett:
Låtens namn: Lena.
Album: Vittring (1978).
Singel: Nej.
Textförfattare: Magnus Uggla (möjligen också Michael Tengen).
Kompositör: Oklart. Enligt konvolutet har Uggla gjort låten tillsammans med ”Tengen”. Svensk mediedatabas tolkar detta som att Uggla skrivit texten och Michael Tengen musiken. Om det är ett antagande eller om de har andra källor i ärendet är oklart. Också oklart vilken musikalisk bakgrunden Tengen har, om han rentav spelat in låten själv med annan text (kanske på engelska?) under eget namn eller med något band. Det enda vi känner till om denne Tengen (som inte finns med som varken kompositör eller textförfattare till någon annan Ugglalåt – och ingen annan musik heller enligt Svensk Mediedatabas) är att han sitter snett till vänster (ur vårt perspektiv) om Uggla i den legendariska Häftig fredag-intervjun 1977, där Uggla vid ett tillfälle refererar till honom.
Musiker: Magnus Uggla på sång, Peter Cousins på bas, Kevin Wilkinson på trummor, Kirk Thorn och Paul Griffiths (och möjligen Magnus själv) på gitarr, Jonathan Perkins på keybord. En stor brasklapp för detta dock, eftersom konvolutet enbart säger ”Stadium dogs”. Men det här var den uppställningen bandet hade på sin egen LP från samma år, What’s next.
Spårnummer: Är elfte och sista låt på skivan. Spår fem på LP:ns och kassettens B-sida och spår elva på CD:n.
Versioner: Bara albumversionen. Den är identisk på båda LP-versionerna (originalet från 1978 och nypressningen från 80-talet), kassettbandet och på båda CD-versionerna (utgivna 1989 och 1997), samt på alla tre pressningarna av Collection (samtliga utgivna 1985).
På samlingsskivor: Finns med på Collection, samlingsskivan för den finska marknaden släppt 1985, som spår nummer två på D-sidan, nummer 17 totalt.
Framförd live: Oklart. Möjligen spelad på höstturnén 1978 och/eller sommarturnén 1979. Därefter troligtvis aldrig.
Längd: 4.33 är angivet på alla versioner.
Uppbyggnad: Skiljer sig markant från det vanliga mönstret vers-refräng-vers-refräng-stick-refräng. Här inleds med en vers som sedan övergår i en brygga eller möjligen en början på en refräng (Lena får jag nånsin se dig mer igen, Lena får jag nånsin se dig mer igen). Sedan följer en andra vers. Därefter den första riktiga (långa) refrängen som efter Lena får jag nånsin se dig mer igen fortsätter med Men du borde förstått… Sedan kommer en tredje vers och en avslutande (lång) refräng. Därefter följer ett längre instrumentalt stycke som bryts av innan gitarren sätter igång igen, därefter stämmer de andra instrumenten in ett efter ett innan låten relativt snabbt fejdar ut.
Rimbyggnad: Mycket sparsamt med rim överhuvudtaget, och inget givet mönster. Både i första och andra versen återkommer samma ord i slutet på versernas båda fraser; kvällen respektive saker. I den första längre refrängen (se ovan) finns det enda egentliga rimmet, kropp och upp (uttalat opp), i den andra längre refrängen saknas motsvarande. I den tredje versen finns ett möjligt rimförsök i klubben och snubbe på samma ställe.
Handling: Berättarjaget minns en kvinna, Lena, som han fått kontakt med under en utekväll. Vi satt och snacka hela kvällen. Hon antog vid kvällens slut att berättarjaget bara var ute efter sex och stack. Därefter har de inte träffats, mer än att berättarjaget sett Lena skymta förbi. Trots den korta kontakten minns han med vemod tillbaka, och undrar kanske underförstått vad som kunde ha blivit.
Personer i låten: Berättarjaget, Lena, snubben hon gift sig med. Ingen, utom möjligen berättarjaget, förekommer i någon annan låt.
Annorlunda ord: I princip inte. Möjligen snubbe (en man) och att berättar jaget sade sneda (skumma) saker.
Referenser i låten: Med tanke på Ugglas kända fäbless för David Bowie kan Du vet nog om att du är med i denna sång tolkas som en blinkning åt Bowies Don’t think you knew you were in this song (Five years, The rise and fall of Ziggy Stardust and the spiders from Mars, 1972), men omvänt, förstås.
Låten som referens: På sin blogg skrev Uggla vid något tillfälle, kan inte hitta det just nu och kan därför inte heller citera eller på något annat bra sätt återge det hela, om att han träffat/sett verklighetens Lena. Och att han därefter inte längre ångrade att det inte blev de…

Notering till mig själv: Stycken om uppbyggnad ska uppdateras med tider.

Den 23:e var det tre timmar uppesittarkväll. På nyårsafton väntar Radioteaterns nyårsrevy i P1. Och andra helgen i februari ska den lille dyka upp i Sälen. Oklart dock i vilken funktion.

Mix Megapol har snackat om det i etern (för dem som orkat lyssna). Och här går det att läsa på nätet. Vad ska Uggla göra? Finns han med som gästprogramledare? Eller ska han rentav stöka av en afterskikonsert? Och, om så är fallet, är det hans första afterski någonsin? Eller på mycket länge? Är det rentav värt att ta en tur till Sälen?

Frågorna hopar sig. Själv ska jag till Berlin helgen före. Men i ett helt annat ärende.

Gott nytt år!

Låtar per skiva:
10: Innan filmen tagit slut…
4: Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt.
2: Vittring, Välkommen till folkhemmet.
1: Magnus Uggla band sjunger schlagers, Den ljusnande framtid är vår, Där jag är e’re alltid bäst, Pärlor åt svinen.
0: Om Bobbo Viking, Livets teater, Den döende dandyn, Allting som ni gör kan jag göra bättre, 35-åringen, Alla får påsar, Karaoke, Den tatuerade generationen, Ett bedårande barn av sin tid, Karl Gerhard Passerar i revy.

Låtar per decennium:
70-tal: 7.
80-tal: 3.
90-tal: 0.
00-tal: 2.
10-tal: 10.

Även DN var på Slussen och självaste Strage hörde en chockerande bra konsert.

Skriver mer senare. Nu bara några korta noteringar. Och sedan setlistan och lite statistik längst ned.
** För första gången sedan låten kom 1997, och den efterföljande turnén 1998, framförde Uggla en regelrätt konsert utan att spela Kung för en dag.
** Edith Backlund gästade för tre duetter och två köruppdrag, och hennes klara, exakta stämma var lika magisk live som på skiva.
** De tio nya låtarna avverkades först, och sedan följde elva äldre.
** Bäst publikrespons fick Leva livet, 15 supar, Vår tid och Vittring.
** Vissa i publiken upplevde att det buades när Uggla avslöjade att han skulle avsluta med underbara Du och jag mot hela världen, men själv hörde jag inget och jag antar att det, om det stämmer, buades för att spelningen skulle ta slut…
** Skandal bjutis spelas alldeles för sällan. En av Magnus absolut bästa livelåtar, konstaterade Thomas efteråt, och det stämmer.
** Leva livet eller Kom hit måste bli nästa singel.
** Låtvalet på de elva sista låtarna var, för det mesta, helt magiskt. Äntligen verkar Magnus själv börja förstå storheten i sina gamla 70-talshits, och att det med glädje går att hoppa över 15-årsperioden 1984-1999 är vi helt överens om.

Setlistan (— betyder att bandet lämnade scenen men återkom efter inklappning)
Precis en sån är jag (Magnus på gitarr plus en violinist)
Bara jag får komma hemifrån (hela bandet på scenen, Martin Hedström på gitarr, Thomas Lindberg på bas och några i sammanhanget nya förmågor på trummor och keyboard).
Leva livet (massiv publikrespons)
Gör mig till din man (Magnus säger inför låten att ”de flesta av de här låtarna kommer ni aldrig att få höra live igen, men det här är ett undantag)
Är det så här det ska vara nu
Prata prata
Tänker på dig (med Edith Backlund; Magnus pratar inför låten om att han inspirerades mycket av countrymusikens texter när han skrev den nya plattan, att han ville göra något liknande på svenska, men att det här är enda försöket där han går hela vägen och dessutom försöker efterhärma musiken)
Innan filmen tagit slut
Jag vill ha dig (med Edith Backlund)
15 supar (galen publik)
—
Vår tid – 1977
Asfaltbarn
Ja just du ska va gla
Hand i hand
Skandal bjutis
Johnny the Rucker (Magnus säger innan låten att han, troligen, aldrig mer ska delta i melodifestivalen…)
Nitar & läder (med Edith Backlund på andra versen och halva sticket, precis som med Lena Ph 2005)
—
Jag skiter
Varning på stan (med Edith Backlund som kör)
Vittring (med Edith Backlund som kör)
—
Du och jag mot hela världen

Låtar per skiva:
10: Innan filmen tagit slut…
4: Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt.
2: Vittring.
1: Magnus Uggla band sjunger schlagers, Den ljusnande framtid är vår, Välkommen till folkhemmet, Där jag är e’re alltid bäst, Pärlor åt svinen.
0: Om Bobbo Viking, Livets teater, Den döende dandyn, Allting som ni gör kan jag göra bättre, 35-åringen, Alla får påsar, Karaoke, Den tatuerade generationen, Ett bedårande barn av sin tid, Karl Gerhard Passerar i revy.

Låtar per decennium:
70-tal: 7.
80-tal: 2.
90-tal: 0 (inga låtar från 15-årsperioden 1984-1999; bara två låtar från 26-årsperioden 1984-2010).
00-tal: 2.
10-tal: 10.

Till sist ett par länkar: Svenskan hyllar konserten och Nunstedt råhyllar i Expressen. Och så ett första livstecken från Göteborgskonserten som jag tyvärr fick skippa på grund av ekonomiska skäl…

Leva livet
Gör mig till din man
Åh vilken härlig dag
Dörrslusk
Skandal bjutis
Jag vill ha dig baby (med Edith Backlund)
Vi 2 (till dom otrogna) (med Edith Backlund)
Nitar & läder (med Edith Backlund)
Är det så här det ska vara nu
Innan filmen tagit slut
Min igen
Prata prata
Varning på stan
Precis en sån är jag
Just den där
Bara jag får komma hemifrån
Kung för en dag

Extranummer:
15 super
Du och jag mot hela världen
Vittring

Det tarvas nämligen skrivas något om Magnus Uggla just nu. Inte nog med att han syns i snart sagt varje teveprogram (G-sketchen var det bästa jag sett på mycket, mycket länge), har egen radioshow (stundtals briljant, stundtals bara pratigt) och snart blir programledare i The Voice (ännu en talangshow, suck). Den lille från Östermalm har ju släppt en skiva också. Och inte vilken jävla skiva som helst, mina damer och herrar. Det bästa han gjort sedan 1980, ta mig fan.

Vadå, säger ni och lägger huvudet på sned. Välkommen till folkhemmet satte stilen för fyra decennier. Den döende dandyn sålde som mosad grädde till lökad lax. 35-åringen är ju en klassiker? Alla får påsar innehåller bara hits. Där jag är e’re alltid bäst var en rockig revansch. Och så vidare.

Men nej. Ni har fel. Fucking jävla fel. Innan filmen är slut är det bästa studioalbum Magnus Uggla gjort sedan Den ljusnande framtid är vår.

Jag vet inte var jag ska börja. Jag har ingen aning. Det finns tusen ingångar på den här skivan. Bara en sådan sak som titeln är värt en egen analys. Innan jag hade hört titelspåret (skivan är den första sedan Den döende dandyn som har ett titelspår, om man räknar de små avvikelserna på PÅS och första KG-skivan) tolkade jag titeln på ett helt annat sätt. Alltså snarare ”innan livet är slut”. Vilket förstås är tanken, inte minst med tanke på bilderna i konvolutet, och med tanke på skivans hela tema. Men det där får vi återkomma till.

Tänkte istället passa på att konstatera att nio av tio låtar är mer eller mindre briljanta. Tänker på dig är Ugglas första, och förhoppningsvis sista, countrylåt. Den hade vi klarat oss utan. Resten är mycket, mycket bra. Leva livet bygger vidare på en stolt tradition som odlats från Varning på stan via Mitt liv till Stockholms heta nätter – där Uggla placerat sig själv i sin samtid och sin samtid i ett större perspektiv. 15 supar är en galet bra idé som gjorts fulländad. Precis en sån är jag är Ugglablues med underbart lekfulla verser och känsla i refrängen. Jag vill ha dig baby är den bästa duett Magnus någonsin gjort, på skiva och live, allt inkluderat, rysligt stark. Bara jag får komma hemifrån är den bästa låten i genren ”i princip raktigenom roliga låtar” Uggla gjort sedan… Nej, jag kommer på rak arm inte på en bättre låt i den genren. Eller, Åh vilken härlig dag är ungefär lika bra, skulle jag säga, och det var förvisso inte så länge sedan. Är det så här det ska vara nu förde för min del först tankarna till Stoffes gamla band Notice, med musiken lite åt det progressiva hållet. Prata, prata var ingen omedelbar förälskelse men är en direkt, rolig låt med solid melodi och en slutkläm där allt vänds från komik till tragik. Innan filmen tagit slut är skön i samma genre som BJFKH. Gör mig till din man har trötta verser men en vräkig refräng som kommer sitta som en tubsocka live.

Det där var en snabb och schematiskt genomgång av låtarna, ungefär i den ordning jag just nu skulle ranka dem, efter ett 20-tal genomlyssningar. Det finns förstås tusen saker till att säga om dem, och det har jag också tänkt att göra. Men jag får återkomma till det också, man måste trots allt börja någonstans efter så lång bloggtystnad och Rom byggdes inte på en dag (och inte så många andra städer heller) och så vidare.

Överlag kan man säga att Magnus på den nya skivan leker ovanligt mycket med sin röst på den nya skivan. Han provar olika grepp. Peter Kvint bygger en effektiv ljudvägg med rockiga undertoner som, tycka vad man vill om den, passar Ugglas musik bättre än de allra flesta kostymer den iklätt sig sedan 1978. ”Henkan” tar storstilad revansch efter att bara ha komponerat en handfull bottennapp på senaste skivan. Rim- och textbyggena tillhör de mest komplicerade och intressanta Magnus någonsin producerat. Och några stölder från den egna produktion ger roliga dejavuupplevelser. Också saker vi får återkomma till.

Den 6 december ses vi väl på Debaser? För mig blir det 30:e konserten/revyn med Uggla. Med den här skivan i ryggen förväntar jag mig något alldeles extra. Men mer om det senare.

Välkomna tillbaka till bloggen!

Många hyllade Ulveson. DN gillade Rheborg. Aftonbladet tyckte att Ugglas egna krogshower brukar vara bättre. NA tyckte att den röda tråden saknades, men att dansen var fin. Expressen tyckte att det var dans, dans, dans (fast inte som Håkan, utan negativt). Ingen nämner Ugglas tre nya, magnifika showlåtar ‘Montezumas hämnd’, ‘Nutida kärleksvisa’ och ‘CB’s fel’. Vilket jag tycker är lite småtråkigt eftersom de var den största behållningen.

DN tycker att buktalarsketchen om Christoffer var showens sämsta. Det var den inte. Men den höll heller inte någon vidare klass, förstås. Bara ”sången” ”Christoffer” framförde. ”Diggi-loo, diggi-ley/Alla killar är gay/Fastän Uggla just nu säger usch/Lär han snart konvertera/När han fått en gyllene dusch.” Inte världsklass, va?

Men vad jag egentligen hade tänkt skriva i kväll: Är det inte alldeles för mycket Hans Marklund överallt? Läser ur programmets hyllning: ”Han har regiserat i princip alla uppsättningar på Hamburger Börs i Stockholm de senaste 20 åren. Förutom Allsång har vi senast sett Hans verk i Kjerstin Dellerts föreställning [...], Nanne Grönvalls Vild, R.E.A [...]. Kommer du ihåg Lena PH:s mikrofonstativföring i Det gör ont? Jo, det var Marklund det också.” Eller: ”I Hans Marklunds värld är ingenting givet och allt kan göras på ett nytt sätt.”

Är det verkligen så? Är det inte så att det gått en Hans Marklund-epidemi i det här landet? Dags att släppa fram någon annan? Dags att våga testa något nytt? Jaja, det är det lättaste som finns att vara kritisk. Jag bara tänker högt.