Låt oss stanna upp och ge lite tid åt eftertanke. Läste något, för ett par veckor sedan, som jag tänkt reflektera över här i bloggen. Och nu verkar det finnas lite tid.
I Dagbladet, denna Sundsvalls andratidning, skrev Niklas Kjellberg dagen efter premiären dessa kloka rader:
(…) det finns något djupt opersonligt över mannen (Uggla, bloggarens anm). Ett slags skal av jargong, poser och en ibland rätt motbjudande dryghet. Som om han går in för att underhålla, som det är något han måste göra men egentligen kanske inte har så stor lust med.
Just den känslan har drabbat mig många gånger under mina år som Uggla-lyssnare, utan att jag riktigt satt ord på den. Det brukar börja med att man undrar var gränsen går mellan människan Uggla och artisten Uggla. Om Magnus någonsin vågar visa sitt rätta jag överhuvudtaget i offentliga sammanhang. Hur han beter sig i intervjusituationer med seriösa journalister, hur han för sig när han åker ut och träffar eventuellt nya bandmedlemmar (när kameran är avstängd), eller hur han ger sig ut för att vara på kändisfester eller liknande tillställningar av halvoffentlig karaktär.
De få gånger jag pratat med Magnus personligen. Ja, mer än bara hastigt och lustigt har det egentligen bara hänt en gång, när vi träffades efter Helsingborgsspelningen i vintras, så var han ganska tystlåten, men väldigt trevlig och intresserad. Långt ifrån det han visar upp i pressen, när han chattar, när han sommarpratade och när han bloggade, och i varje fall en bra bit från ‘Var fan är mitt band’.
Den senare (tv-serien alltså) var förstås en blandning av överdrivningar av de befintliga karaktärsdragen och ren fiktion. Samtidigt som avsnittet med feng shui-temat var det roligaste var det också det mest urspårade, sannolikt mest manusbundna. Hotellrumsbytena, de hypokondriska halsbekymren och den totala egofixeringen kanske däremot åtminstone hade en grund i verkligheten.
På scenen/i tv/åtminstone delvis på bloggen så är Uggla alltid den dryge stockholmaren personifierad. Pratar om sig själv i tredje person, refererar till sig själv som rockstjärna. Poserar i en roll han odlat allt sedan genombrottet – ja, sedan han till 76-plattan skrev ‘Draget’, en hyllning till sig själv som fantastisk liveartist innan han gjort sin första riktiga konsert – och som nu är så ingrodd att det är svårt att veta var den börjar och tar slut.
Det här, som även innefattar den så karakteristiska frisyren och det dito solglasögonbärandet, har givetvis bidragit till Ugglas framgång och storhet, inte tu tal om saken. Uggla har en image som de flesta svenska artister bara kan drömma om, en egen stil som sträcker sig långt bortom den i sig helt egna musikgenren. Däri ligger skalet, det som ibland kan upplevas opersonligt; att Uggla alltid, i alla sammanhang, upprätthåller en mur av image som han byggt och vårdat i över 30 år.
Allt det här gör egentligen bara Uggla till en större artist, i ordets rätta bemärkelse. Men problemet är förstås de gånger då det känns som att han går in för att underhålla men egentligen inte verkar tycka att det är särskilt kul. När det blir ett niotillfemjobb. Det har jag upplevt några gånger, bland annat var det farligt nära i Eskilstuna i söndags. Men när det hålls på rätt nivå adderar det snarare än subtraherar från mannen, myten, legenden Magnus Uggla.
Till slut kvarstår bara frågan: Varför ska vi älta hur Uggla är som person? Vi, alltså alla som inte känner honom rent privat, har förstås inte ett skit med det att göra. Samtidigt är det förstås kittlande att undra, hur mycket är poserande och hur mycket är allvar.
Hur mycket är ett slags skal av jargong, poser och en ibland motbjudande dryghet?
(Oj, så splittrat, osammanhängande och svårskrivet det här blev. Hoppas att ni ändå hänger med i resonemangen och åtminstone finner det måttligt intressant.)
