Nu är det jag som dikterar ord.

Tja, bara några korta funderingar efter att ha läst recensionerna i Aftonbladet, Expressen, DN och NA (Svenskan ville inte fungera på nätet).

Många hyllade Ulveson. DN gillade Rheborg. Aftonbladet tyckte att Ugglas egna krogshower brukar vara bättre. NA tyckte att den röda tråden saknades, men att dansen var fin. Expressen tyckte att det var dans, dans, dans (fast inte som Håkan, utan negativt). Ingen nämner Ugglas tre nya, magnifika showlåtar ‘Montezumas hämnd’, ‘Nutida kärleksvisa’ och ‘CB’s fel’. Vilket jag tycker är lite småtråkigt eftersom de var den största behållningen.

DN tycker att buktalarsketchen om Christoffer var showens sämsta. Det var den inte. Men den höll heller inte någon vidare klass, förstås. Bara “sången” “Christoffer” framförde. “Diggi-loo, diggi-ley/Alla killar är gay/Fastän Uggla just nu säger usch/Lär han snart konvertera/När han fått en gyllene dusch.” Inte världsklass, va?

Men vad jag egentligen hade tänkt skriva i kväll: Är det inte alldeles för mycket Hans Marklund överallt? Läser ur programmets hyllning: “Han har regiserat i princip alla uppsättningar på Hamburger Börs i Stockholm de senaste 20 åren. Förutom Allsång har vi senast sett Hans verk i Kjerstin Dellerts föreställning [...], Nanne Grönvalls Vild, R.E.A [...]. Kommer du ihåg Lena PH:s mikrofonstativföring i Det gör ont? Jo, det var Marklund det också.” Eller: “I Hans Marklunds värld är ingenting givet och allt kan göras på ett nytt sätt.”

Är det verkligen så? Är det inte så att det gått en Hans Marklund-epidemi i det här landet? Dags att släppa fram någon annan? Dags att våga testa något nytt? Jaja, det är det lättaste som finns att vara kritisk. Jag bara tänker högt.