Han sa det skulle va en stor jävla fest.

Ibland drabbas jag bara. Av Magnus Uggla.

Det brukar framförallt ske när det är dags för turné, och i något mindre utsträckning när det är dags för albumsläpp. Att jag helt enkelt blir sugen på att lyssna på Uggla igen. För det är jag, i sanningens namn, inte alltid. Från det jag var sju, åtta år tills jag fyllde 14 lyssnade jag i stort sett konstant på Ugglas musik. Sedan dess har det gått mer i vågor. Nu för tiden kan det gå nästan ett år utan att jag självmant sätter på en Ugglaplatta hemma. Från det att jag var på sista konserten på 05-turnén lyssnade jag inte, bortsett från magnifika KG-plattan, på Uggla överhuvudtaget förrän en sen februarinatt 2007 när jag av en ren slump kom på att ”fan, skulle inte ‘Livets teater’ sitta jävligt fint nu”. Och sedan lyssnade igenom Ugglas back catalogue fram och tillbaka de efterföljande tre veckorna. Och återupptäckte hur magnifikt det mesta av det är. Men nu har jag återigen haft en liten down, och inte lyssnat på Uggla överhuvudtaget sedan Stockholmsspelningen i december. Men nu tror jag faktiskt att det håller på att hända igen.

I dag var jag ute och sprang, vilket jag är ganska ofta nu när jag jagar formen, farten och beach -08 (vilket succesivt reviderats till mer realistiska beach -09). Hur som helst. När jag springer försöker jag alltid njuta av tystnaden, fågelsången och min egen allt mer ansträngda andhämtning. Men det där går oftast fel. Istället får jag en melodislinga i huvudet, och så kan jag helt enkelt inte sluta sjunga på den. Ibland något banalt när någon kompis plågat mig med rix fm. ”It’s time to be a big girl now, and big girls don’t cry” finns det någon låt som går. Och den jäveln har plågat mig under många löppass. Oftare är det dock trevligare musikstycken som pockar på uppmärksamheten. Under några veckor i höstas ”Du, du är, du är för fiiiiin” och sedan dess mestadels Mando Diao och Håkan. “Alla trodde att jag skulle förlora mig, med vilken runnaway som helst…”

Men så i dag drabbades jag. Redan på första varvet runt det alltför platta motionsspåret vid Nobel. ”Allting som jag vill kan jag göra…” började jag. Hejdade mig. Och började om med ”Jag har just flytta hemifrån”. Och sedan följde ”Skandal bjutis” på en gång. Och plötsligt var Uggla över mig igen. Nu sitter jag på jobbet och längtar till att få gå hem och slå på ‘Godkänd pirat live’. Kan det bli bättre?

För övrigt…

…är det grymt att forumet är igång igen på strixen.nu/forum. Gå dit och registrera dig på en gång!

…lyckades jag pricka in samtliga “finalister” i ‘Var fan är mitt band’ sånär som på keybordisten Mikael Ogenvall. Men det var väl å andra sidan ganska självklart vilka musiker som höll hyfsad klass.

…fixade jag festivalpasset till Peace & love i veckan. Och lagom till det bokade de Thåström. Fantastiskt.