Nu är det jag som dikterar ord.

Tja, bara några korta funderingar efter att ha läst recensionerna i Aftonbladet, Expressen, DN och NA (Svenskan ville inte fungera på nätet).

Många hyllade Ulveson. DN gillade Rheborg. Aftonbladet tyckte att Ugglas egna krogshower brukar vara bättre. NA tyckte att den röda tråden saknades, men att dansen var fin. Expressen tyckte att det var dans, dans, dans (fast inte som Håkan, utan negativt). Ingen nämner Ugglas tre nya, magnifika showlåtar ‘Montezumas hämnd’, ‘Nutida kärleksvisa’ och ‘CB’s fel’. Vilket jag tycker är lite småtråkigt eftersom de var den största behållningen.

DN tycker att buktalarsketchen om Christoffer var showens sämsta. Det var den inte. Men den höll heller inte någon vidare klass, förstås. Bara “sången” “Christoffer” framförde. “Diggi-loo, diggi-ley/Alla killar är gay/Fastän Uggla just nu säger usch/Lär han snart konvertera/När han fått en gyllene dusch.” Inte världsklass, va?

Men vad jag egentligen hade tänkt skriva i kväll: Är det inte alldeles för mycket Hans Marklund överallt? Läser ur programmets hyllning: “Han har regiserat i princip alla uppsättningar på Hamburger Börs i Stockholm de senaste 20 åren. Förutom Allsång har vi senast sett Hans verk i Kjerstin Dellerts föreställning [...], Nanne Grönvalls Vild, R.E.A [...]. Kommer du ihåg Lena PH:s mikrofonstativföring i Det gör ont? Jo, det var Marklund det också.” Eller: “I Hans Marklunds värld är ingenting givet och allt kan göras på ett nytt sätt.”

Är det verkligen så? Är det inte så att det gått en Hans Marklund-epidemi i det här landet? Dags att släppa fram någon annan? Dags att våga testa något nytt? Jaja, det är det lättaste som finns att vara kritisk. Jag bara tänker högt.

Det är som vår hela året.

Kort revyuppdatering.

Nya låtar:

Spegel-sången – Öppningslåt där Johan Ulveson sjunger första versen och refrängen, Uggla andra och alla tre den tredje (Rheborg har inte mycket till sångröst…). Handlar om vem som egentligen är showens största stjärna, “spegel spegel” och så vidare. Showlåt som inte var en omedelbar hit.

Montezumas hämnd – showens mest omedelbara låt (i konkurrens med ‘Nutida kärleskvisa’), om bacillskräck. En del av den visades på Nyhetsmorgon förra söndagen, enligt uppgift (har själv inte hunnit se). Den här var emellertid längre. Snygg koregrafi, rolig text, bra musik.

CB’s fel – En sång om senaste melodifestivaldeltagandet i allmänhet och Christer Björkman i synnerhet. “Jag är ingen bitter själ, men det är Christer Björkmans fel, att min schlager inte dög…” Môcke rolig, som de skulle ha sagt i Värmland.

Nutida kärleksvisa – Handlar om det moderna språkbruket. Hur unga par talar till varandra. Lätt tillskruvat. “Din lilla vidriga fitta, äckliga våp” börjar första refrängen. Duett med Cecilia Wrangel. Kärleksfullt. Omedelbar, perfekt revylåt. För tankarna till ‘Visa’.

På samtliga fyra låtar har “Henkan” varit med och skrivit musiken, Uggla är ensam textförfattare. I programmet listas också titeln ‘Tjatig trubadur’, men om jag inte fått total minnesförlust så framfördes ingen sådan sång.

Medley med titeln ‘Varning för oss’ är ‘Kung för en dag’, ‘Fula gubbar’ och ‘Varning på stan’ med nya texter av Calle Norlén, och framfördes som en duett med Ulveson. Uggla, Ulveson och Rheborg (och Wrangel?) sjöng också Air Supplys gamla hit ‘All out of love’, som i nyöversättning av Hans Marklund blev ‘Min kärlek är stark’, som avslutning.

Sketcherna där Uggla var med var huvudsakligen: Christoffer, en buktalarsketch om karaktären från G (eller han som spelade karaktären i G – som för övrigt stavade med K i filmen, eller i varje fall på omslaget till densamma), Skrock/Nojor som var “introt” till’Montezumas hämnd’, Stegen, om en scen ur ‘Singing in the rain’ (där Leif Käck har en roll!), och Varva ner med guran där Rheborg gick lös på en gitarr innan Uggla kom in i slutet. Showens klart roligaste ögonblick var emellertid Sven & Sven där Uggla och Ulveson spelade två allt mer överförfriskade vindrickare ur överklassen som bedyrar de fantastiska smaksenastionerna i allt mer vulgära ordalag.

Några korta ord: Bortser man från ‘Spegel-sången’ så är de tre andra nya låtarna riktigt bra showlåtar, ‘Montezumas hämnd’ mer åt kupletthållet och ‘CB’s fel’ mer som en klassisk Ugglalåt av senare snitt. Men det som är allra bäst är leveransen, fraseringen, texterna rullar fram på samma underbara vis som på KG-plattan. Man ryser, riktigt myser.

Rheborg, denne gamle favorit, är emellertid olidligt tråkigt i flera av sina nummer. Tämligen tråkiga HD Pathfinder, helt poänglösa Utsläppsrätter (vad var nytt?!) och oändliga Varva ned med guran. Sedan får man ju boka då han även skrivit saker som ‘Sven & Sven’, men på scen tillför Rheborg inget. Då är Ulveson, med sitt enorma kroppsspråk betydligt roligare. Och Ugglas stunder är, även objektivt sett (jodå!), de klart roligaste i showen. Annars blir det mycket dans, akrobatik och en totalt malplacerad råallvarlig varför-tar-vi-inte-våldet-i-samhället-på-allvar-och-gör-något-åt-det-jazz med Bäst att blunda när det sker (Dave Frishbergs ‘Sweet Kentucky Ham’).

Det är långt, men alldeles för kort. Alldeles för lite Uggla för pengarna. För mycket Rheborg, för mycket utfyllnad. Och några alldeles, alldeles underbara Ugglasånger som visar att den mannen fortfarande kan, om han verkligen vill, och som lovar väldigt gott inför framtiden. För jag tror inte att det här är det sista vi ser av Magnus på en teater- eller revyscen. Långt därifrån.

För övrigt…

…kommer jag nog med något om sommaren inom en inte alltför avlägsen framtid. Men jag lovar inte.

…släpps Ugglas debutbok, ännu helt i skymundan, den 1 november. Jag hade en gång en blogg är titeln och av allt att döma är det helt enkelt bloggen i bokform. Läsvärde? Hm.

Fast se kollegor äta skit, det är pricken över i:et.

“Är du laddad eller?” Som en skånsk Ugglafanlegend brukar vråla i mobiltelefonen när man pratar med honom inför en konsert. Och som jag tagit efter och brukar vråla lite varstans. Som nu, några minuter innan jag sätter mig i bilen och styr kosan mot Göteborg.

Det är dags för den årliga Ugglafesten, och det blir festande, skrålande och (ett visst måttligt) drickande i fyra, fem, sex, sju, åtta dagar sisådär. Så länge vi orkar, helt enkelt. Så om ni gillar den krullhårige mannen i solglasögon och ändå befinner er i Göteborg – missa inte årets roligaste fest, kom till Delsjöns camping!

Bloggen, där lär bli vilande en vecka nu. Och så värst mycket liv har det ju inte varit på den på sistone. Tyvärr. Men det kanske blir bättre under turnéns slutspurt. Måhända.

Nåväl, nu är det dags att dra. Vi ses i götet!

Som tvärtom jämt är mjuk.

Go’kväll! Karlskoga, ovanligt dragig spelning, 20 låtar – standardsetet utom att Jag mår illa var utbytt mot Ja just du ska va gla och att Ska vi gå hem till dig avslutade (vilket väl sånär är standard). Sedan efterfest som fortfarande pågår. Mer info kommer förstås senare.

Take care!

Droger utav alla slag och vad ska det bli med Vanja?

Let’s go ned på stan. Si sådär nio och en halv timme till Uggla kliver på Putte i parkens stora scen. Första gången någonsin jag ser Uggla i min hemstad*. Visst, han var här 2002 också. Men då var jag i Italien. Och -89, i Nobelhallen, var jag kanske lite väl ung. Vi ses på stan!

*Det där kändes fel att skriva. My hometown är Degerfors och inget annat. Men där kommer Uggla förstås aldrig att spela.

Lille Agassi var som min bror.

Sex dagars tämligen intensivt arbete (Pär Ericsson-affären, någon?), och en del privata havanden och göranden har gjort blogguppdateringen lidande. Menvafan. Det är ju jag som bestämmer – det är ju mn blogg (mua’haha!), så här blir det inga ursäkter. Istället en förhoppningsvis tämligen fyllig uppdateringen av hur landet ligger, och framförallt en jävla massa klipp från det avlånga landets aviser.

Senaste veckan har innehållit Mariehamn (tisdag), Stockholm (torsdag), Borlänge (fredag; högst märkligt gig på travbana, återkommer om detta) samt Piteå (lördag). Inga närmare rapporter har inkommit från något, vilket förklaras av vän- och fankretsens bristande utbredning norr om dalälven och väster om Riddarfjärden samt en märklig frånvaro av 08:or i undertecknads umgänge.

Nåväl. Låt oss se vad varför de fällt träd de senaste veckorna.

Jo, vi börjar med Norrköpings Tidningar som ger en fyra i betyg (åt helheten i Linköping), snuddar vid något viktigt (”[...] är det förmätet att tro att hans (Ugglas, min anmärkning) träffsäkra ironi inte är fullt så gränsöverskridande”) men nämner alltsammans bara i ett stycke och brer sedan på om toaletterna istället. Exakt samma text finns för övrigt med annan rubrik här.

Motala Tidning är inte fullt lika övertygade men ger ändå en trea till “partymaskinen” Uggla. Dock med förbehållen att det är publiken som lyfter showen och att Håkan var betydligt bättre.

Sydsvenskan, som var lovande inför, nämner bara Ugglas namn i förbigående i en text som framförallt handlar om Håkan Hellströms yngra anhängare. Trodde jag. Men tji fick högst densamme när jag precis hittade en recension (och inte bara ovan nämnda hängtext). Den ligger här, men handlar förvisso även den mest om annat än den krullhårige mannen. Tror också att journalisten ifråga missat ‘Visa’.

När vi kommer in på veckans fyra konserter så börjar vi utrikes, med Nya Åland som har en kortis, som knappast tillför något, inför Rockoffgiget. Ålandstidningen följer upp med en rätt slätstruken publiktext.

Dagens Nyhter går på Skansen och reflekterar lite småtrevligt. Berättar dessutom att ‘Du och jag mot hela världen’ spelades igen, och det är allt som behövs för att jag ska sitta med ett brett leende och se fram emot torsdagen.

Så är vi tillbaka på den där märkliga travbanespelningen. På travnets hemsida berättar Rommes högsta höns om bakgrunden till midnattstravet och tanken med att låta Uggla spela på travbanan. En insändaren på hemsidan beklagar sig också över det höga priset för att se på trav! Om någon nu händelsvis undrar så tror jag att det var en si sådär närmare 20 travlopp som avgjordes under en låååååång kväll på Romme, och när siste kusen lunkat i mål kutade Uggla upp på sin scen och drog igång, strax före midnatt. Frågan är hur trevligt det kan ha blivit bland tankade speloholics (heter det ju inte, nej) och trötta travtränare. Nåväl, ganska trevligt, om man får tro Dalarnas tidning. Klart roligaste inför den här spelningen är i varje fall att Dalademorkaten bemödat sig om att prata med hemmasonen. Klart läsvärt!

Från Piteå har det ännu inte hunnit dyka upp några artiklar, så istället får vi hålla till godo med veckans krönika från torsdagens Expressen. Den femte i ordningen.

Sådär då. Har vi dammat av lite artiklar. Ska bli lite mer bloggande i veckan, är tanken i varje fall. Det fanns länge en tanke på Halmstad på onsdag, men det verkade praktiskt ogörbart och nu är den dessutom slutsåld, så då behöver jag inte ha några griller i huvudet längre. Karlskoga torsdag, förstås, och sedan dessvärre inte Mariestad fredag eftersom prio ligger på Putte i parken den här helgen.

Spännande att följa denna vecka är också hur det ska gå för Fröken M att knäcka den omöjliga dubbeln Karlskoga-Östersund, samt när på söndag vi kommer vara i körbart skick för att ta oss nedåt Götet. Nåväl, får vi upp tältet till midnatt är det nog så gott, och på måndag börjar den årliga Ugglafesten på allvar.

Stay tuned!

Ingen chans får jag på vägen.

Ny vecka. Nya tag. Missad Ålandsspelning. Lite grämande. Missad Stockholmsspelning. Mindre grämande.

Nej, vet ni vad? Nu ska vi ta ett fräscht grepp kring det här med årets setlista. Släng ut att vill trodde oss veta (och häll ut bensin över solnedgången, som en annan stor samtidspoet skulle säga).

13 konserter är avverkade, alltså hälften. Och följande underlag har vi: Rätta och kompletta setlistor från Sundsvall (jag), Kristianstad (strixen), Lidköping (syster I), Svedala (strixen), Eskilstuna (jag), Karlshamn (strixen), Varberg (Hallands nyheter), Linköping (jag) Malmö (strixen). Dessutom vet vi (om man ska lita på bandet) att inga nya låtar, bortsett från ‘4 sekunder’ akustiskt, spelades på de tre gigen i Norge eller Finland. Höljt i dunkel är därmed bara Ljungbykonserten. Så den bortser vi från, och kör på med de tolv vi vet något om (eller i varje fall de nio vi vet allt om).

Följande låtar har spelats överallt:

Nitar & läder

IQ

Jag skiter

Nu har pappa laddat bössan

Pärlor åt svin

Fula gubbar

Jättekult

Centrumhets

Vild och skild

Värsta grymma tjejen

1:a gången

Efterfest

Hotta brudar

Dansar aldrig nykter

Varning på stan

Kung för en dag

Trubaduren

Vittring

Och låtarna som inte spelats överallt:

Var fan är mitt band (Sundsvall, Kristianstad, Lidköping). Tre av nio.

Ja just du ska va gla (Sundsvall, Kristianstad, Varberg). Tre av nio.

4 sekunder (en eller två gånger i Norge). Noll av nio. En-två av tolv.

Jag mår illa (Kristianstad, Lidköping, Svedala, Eskilstuna, Karlshamn, Linköping, Malmö). Sju av nio.

Ska vi gå hem till dig (Kristianstad, Lidköping, Karlshamn, Varberg, Linköping, Malmö). Sex av nio.

Hallå (Lidköping). En av nio.

Du och jag mot hela världen (Linköping). En av nio.

Sådär. Då var faktainhämtningen klar. Vad kommer vi fram till? Jo, ungefär följande:

Konserterna i Sverige har varit i snitt 20,3 låtar långa (två gånger 19, fyra gånger 20, en gång 21 och två gånger 22). Och av dessa har alltså 18 låtar spelats samtliga gånger, och alltså i snitt bara två extra (alltid minst en, vid två tillfällen så många som fyra). Totalt har 24 olika låtar spelats, varav två bara blivit spelade på varsin konsert. Av övriga fyra låtar var två (’Var fan är mitt band’, ‘Ja just du ska va gla’) standard från början men försvann efter tre respektive två konserter (även om den senare dök upp på ett gästspel i förra veckan) medan en (’Jag mår illa’) blev standard redan på andra konserten och sedan bara saknats en gång.

Den enda riktiga variationen som alltså förekommit i setlistan är att ‘Ska vi gå hem till dig’ slängts in som ett extra extranummer vid sex tillfällen. Ja, åtminstone om man ser det som jag gör det och annars får man väl skriva en sur bloggkommentar.

Så även om vi ska försöka se på det här med nyktra ögon så måste vi konstatera att det handlar om den mest cementerade setlistan Uggla använt sig av någonsin. Lite halsbrytande kanske, med tanke på att jag inte varit med riktigt så länge. Men åtminstone, med säkerhet, sedan början av 80-talet.

Och vad fan gör det att setlistan är samma kväll efter kväll, undrar vän av ordning. En normal besökare ser väl ändå inte mer än en konsert per turné, och Uggla och bandet kanske gillar de här låtarna och konserten/showen kanske blir bättre av att de gör den kväll efter kväll. Jomenvisst, så kanske det är till viss del. Och en setlista är inte allt, många artister skulle inte klara att leverera även om de fick Ugglas samlade låtskatt i födelsedagspresent, och vissa artister kan göra en heck of a show med högst begränsat material. Men vi mer inbitna Ugglakonsertbesökare har blivit vana vid förändringar, att Uggla plötsligt plockar fram något dammigt guldkorn och leverar. Och jag inbillar mig att såväl bandet som frontmannen själv blir piggare, tycker att det är roligare, att förnya sig lite från kväll till kväll. 2005 är ett utmärkt exempel på det. Minst en ny låt varje kväll, och betydligt mer svängrum i setlistan. Det kan givetvis ha berott på annat, men jag tyckte att det tillförde en hiskelig massa energi.

Visst. Uggla har aldrig, och kommer aldrig att bli, en Bruce Springsteen som på en turné avverkar 130 olika låtar. Men 30 vore kul. Eller, som 2005, runt 60. Inte 25 på 13 konserter.

För övrigt…

…är det väl dags att släntra iväg till affären och köpa Expressen snart. Fan. Jag vet inte, vissa andra är helt uppsnärjda i det blå (för att fortsätta att citera den där samtidspoeten) över de här samlingsskivorna, medan jag bara ser det som ett nödvändigt ont för att komplettera samlingen. Vad tillför de?

…är det nu alltså si sådär sex dagar kvar till min (andra) semester, tio dagar kvar till Putte i parken och 13 dagar kvar till Ugglafesten i Göteborg. Nedräkningen är igång.

…rekomenderar jag alla som inte är i Piteå på lördag att åka till Göteborg och se Thåström. Bortsett från Uggla, och i viss konkurrens med Hellström, var Peace & love-spelningen med den gamle rockräven den bästa konserten jag sett i sommar. Missa för böveln inte sista chansen att uppleva det!

…återkommer jag senare i dag eller i morgon med lite färska pressklipp.

Rockmusiken bevarar evig ungdom.

Nyss hemkommen från Linköping blir det en liten snabbis innan läggdags.

För det första. Turnépremiär för ‘Du och jag mot hela världen’. Wow! Den låten är stor, större än det mesta som Uggla producerat den här sidan ‘Välkommen till folkhemmet. Faktiskt. Balladen har så mycket känsla att man kan ta på den, och är nästan lika geniun som ‘Barn av sin stad’. Hur bra som helst. I kväll dock utan harmonium (som Martin spelade på vinterturnén) och istället med akustisk gitarr (Martin) och keyboard (Tomas). Fantastiskt vackert, även om det kanske inte funkade lika bra på en stor partypublik som på en intim klubbspelning. Men jag hoppas verkligen, verkligen att de behåller den i setet.

För det andra. Var det samma 19-låtsset som satt sig som berget på slutet. Fast med ‘Du och jag mot hela världen’ som första extranummer och ‘Ska vi gå hem till dig’ som sista, vilket gjorde totalt 21 låtar varav fyra var extranummer.

En rolig detalj var för övrigt att publiken envisades med att sjunga refrängen på ‘Pom pom’ istället för att ropa “Uggla [klapp, klapp, klapp]” eller “En gång till” vid andra inropet. Uggla kom ut på scenen igen och hetsade publiken att fortsätta sjunga ‘Pom pom’-refrängen, därefter blev det någon sorts fotbollsarenesång (utan text då) och till sist började Uggla sjunga något i stil med “När vi åkte till Ibiza” (reserverar mig väldigt mycket här) innan både han och Martin brast ut i skratt och bandet drog igång ‘Ska vi gå hem till mig’.

Men hade Thomas varit med hade nog han tyckt att introduktionen av sista låten i ordinarie setet var roligast. “Den här låten heter inte ‘Kung i baren’ som vår jävla turnéledare Mimmi envisas med att säga. Den heter ‘Kung för en dag’”.

Summa sumarum var jag ruggigt nöjd med beslutet att åka till Linköping. Tvekade in i det längsta, bestämde mig vid 12-tiden för att skita i det hela men kovände vid 14. Fick inte tag i biljetter via nätet, försäljningen var stängd, men åkte på chans och det blev ju lyckat.

Mer om konserten i morgon eller så. Nu måste jag få några timmar i bingen.

Vi skulle aldrig bli som dom.

Låt oss stanna upp och ge lite tid åt eftertanke. Läste något, för ett par veckor sedan, som jag tänkt reflektera över här i bloggen. Och nu verkar det finnas lite tid.

 

I Dagbladet, denna Sundsvalls andratidning, skrev Niklas Kjellberg dagen efter premiären dessa kloka rader:

(…) det finns något djupt opersonligt över mannen (Uggla, bloggarens anm). Ett slags skal av jargong, poser och en ibland rätt motbjudande dryghet. Som om han går in för att underhålla, som det är något han måste göra men egentligen kanske inte har så stor lust med.

Just den känslan har drabbat mig många gånger under mina år som Uggla-lyssnare, utan att jag riktigt satt ord på den. Det brukar börja med att man undrar var gränsen går mellan människan Uggla och artisten Uggla. Om Magnus någonsin vågar visa sitt rätta jag överhuvudtaget i offentliga sammanhang. Hur han beter sig i intervjusituationer med seriösa journalister, hur han för sig när han åker ut och träffar eventuellt nya bandmedlemmar (när kameran är avstängd), eller hur han ger sig ut för att vara på kändisfester eller liknande tillställningar av halvoffentlig karaktär.

De få gånger jag pratat med Magnus personligen. Ja, mer än bara hastigt och lustigt har det egentligen bara hänt en gång, när vi träffades efter Helsingborgsspelningen i vintras, så var han ganska tystlåten, men väldigt trevlig och intresserad. Långt ifrån det han visar upp i pressen, när han chattar, när han sommarpratade och när han bloggade, och i varje fall en bra bit från ‘Var fan är mitt band’.

Den senare (tv-serien alltså) var förstås en blandning av överdrivningar av de befintliga karaktärsdragen och ren fiktion. Samtidigt som avsnittet med feng shui-temat var det roligaste var det också det mest urspårade, sannolikt mest manusbundna. Hotellrumsbytena, de hypokondriska halsbekymren och den totala egofixeringen kanske däremot åtminstone hade en grund i verkligheten.

På scenen/i tv/åtminstone delvis på bloggen så är Uggla alltid den dryge stockholmaren personifierad. Pratar om sig själv i tredje person, refererar till sig själv som rockstjärna. Poserar i en roll han odlat allt sedan genombrottet – ja, sedan han till 76-plattan skrev ‘Draget’, en hyllning till sig själv som fantastisk liveartist innan han gjort sin första riktiga konsert – och som nu är så ingrodd att det är svårt att veta var den börjar och tar slut.

Det här, som även innefattar den så karakteristiska frisyren och det dito solglasögonbärandet, har givetvis bidragit till Ugglas framgång och storhet, inte tu tal om saken. Uggla har en image som de flesta svenska artister bara kan drömma om, en egen stil som sträcker sig långt bortom den i sig helt egna musikgenren. Däri ligger skalet, det som ibland kan upplevas opersonligt; att Uggla alltid, i alla sammanhang, upprätthåller en mur av image som han byggt och vårdat i över 30 år.

Allt det här gör egentligen bara Uggla till en större artist, i ordets rätta bemärkelse. Men problemet är förstås de gånger då det känns som att han går in för att underhålla men egentligen inte verkar tycka att det är särskilt kul. När det blir ett niotillfemjobb. Det har jag upplevt några gånger, bland annat var det farligt nära i Eskilstuna i söndags. Men när det hålls på rätt nivå adderar det snarare än subtraherar från mannen, myten, legenden Magnus Uggla.

Till slut kvarstår bara frågan: Varför ska vi älta hur Uggla är som person? Vi, alltså alla som inte känner honom rent privat, har förstås inte ett skit med det att göra. Samtidigt är det förstås kittlande att undra, hur mycket är poserande och hur mycket är allvar.

Hur mycket är ett slags skal av jargong, poser och en ibland motbjudande dryghet?

 

(Oj, så splittrat, osammanhängande och svårskrivet det här blev. Hoppas att ni ändå hänger med i resonemangen och åtminstone finner det måttligt intressant.)

Dom tar död på romantiken.

Just det. Lovade er lite färska länkar också.

Klippen ligger huller om buller och ni får botanisera själva. Min favorit är den från Sydsvenskan.

Vi börjar med den fjärde och senaste krönikan i Expressen, som publicerades i torsdagens papperstidning.

Sydöstran hyllar Karlshamngiget ohämmat; ”Många säger säkert att Uggla är en artist på dekis, men det skiter jag i.”

Och Blekinge Läns Tidning vittnar om en ohämmat rockig spelning. Där finns också ett bildspel.

Även från Lidköping bjuds det på bilder, från Nya Lidköpings-Tidningen. Själva artikeln verkar dock ha försvunnit.

Eskilstuna-Kuriren bjuder bara på en teaser av papperstidnignsrecensionen.

Och Folket bjuder bara på en notis/bildtext.

En för omväxlings skull riktigt intressant och givande artikel i Sydsvenskan som får en att vilja veta mer.

En ljummen recension av giget i Svedala bjuder Trelleborgs Allehanda på.

Sedan förra svängen i Skåne märkte jag att jag missat att länka till Norra Skånes grej från Kristianstad.

För en knapp vecka sedan hade Expressen en chatt med Uggla. Den kan ni i efterhand läsa här.